Vår gran barrade så hysteriskt från dag ett så den åkte ut redan till nyår, tillsammans med juldukar och annat krafs. Men adventsljusstakarna fick stå till tjugondag Knut, som sig bör. Sjuåringen hörde väl lite mummel om saken, så ett par dagar efteråt hade frågan mognat fram i hennes huvud:
- Mamma… vad är knupondag knup för något?
Femåringen går sista året på dagis, och ska få läsa en första-advents-vers på luciafirandet. Han övar:
När första ljuset brinner
Står julens dörr på glänt
Och alla människor glädjas
Att fira vår agent
Om jag tilll äventyrs har någora läsare här så förstår jag om dessa förtvivlar.
Jag både bloggar och jobbar mindre än någonsin men det beror inte bara på min vida omvittnade lathet. Det beror också på att jag kommit på att det är roligt att hitta på handlingar till filmer. Hittills har jag i huvudet (och, till mitt försvar, delvis på papper, och med det menar jag förstås datorn) skrivit två filmmanus, och är just i färd med uppföljaren till en av dem, haha!
Återstår bara att slutföra projektet. Vet inte om det är lika roligt dock. Återkommer och berättar om resultatet om sisådär fem, sju år.
Jag vill inte på något vis låta påskina att bloggen skulle vara nedlagd. När man minst anar det…
Det har varit karneval i Hammarkullen. Vår lilla grå förort förvandlades för en helg till världens centrum, alla Hammarkullebors stolthet, ett stormande hav av vajande plymer, heta rytmer, doftande matos och svindyra, livsfarliga karuseller.
Första kvällen tittade vi in på den pågående dansuppvisningen på stora scenen. Ett gäng kvinnor gick i ring på grusplanen och svingade en stor, för mig fullkomligt okänd flagga, medan en man rappade från scenen. Maken och jag började diskutera var dansgruppen hade sina rötter.
- Somalia, förstås, sa snart-sjuåringen otåligt. Det är ju Somalias flagga.
Sådant kan hon.
Sådant kan inte vi.
Vi går iväg och äter pizza hela familjen, plus sex-och ett-halvt-åringens bästis. Vi pratar om att vi ska till våra barns mormor senare. Bästisen säger att hennes mormor är i himlen.
Vår sex-och-ett-halvtåring gör stora ögon.
”ÄR hon?”
Bästisen säger, med munnen full av pizza, att hennes mormor har varit död i en massa år, och därmed anser hon att hon förklarat tillräckligt. Att vara död och att vara i himlen är samma sak i hennes värld.
Vår dotter är inte lika religiöst bevandrad, och inlägger protest.
”När man är död är man i jorden.”
Hon tuggar eftertänksamt på sin pizzabit, och kommer att tänka på en utställning vi nyss såg. Ett av de jättestora färgfotografierna visade ett bolmande gravbål i Indien.
”Kanske om det brann i jorden, då hamnar röken i himlen.”
Bästisen tar ingen större notis om denna befängda idé, utan börjar bubbla av skratt för att kompisen inte tycks förstå självklara fakta. Hon lägger ner sin pizzabit och hojtar:
”Nej, det var gud som gjorde så att hon kom dit! Gud bestämmer om man får komma till himlen eller inte!”
Sex-och-ett-halvtåringen har fått så mycket ny energi av pizzan att hon klättrat ner från stolen och istället klänger runt i fönstersmygen vid bordets kortsida, fortfarande med en pizzabit i handen. Hon utbrister lättad:
”Jaså, men jag tror ju inte på gud!”
———————————————-
Senare, i bilen, på väg till barnens mormor och morfar. Vi kommenterar en kyrkogård som vi åker förbi. Entusiastiskt hojtar bästisen att hon vet vad en kyrka är.
”Där kan man gifta sig om man är kristen!”
Sex-och-ett-halvtåringen kommer osökt att tänka på en fråga som hon gått och funderat på sedan vi var på pizzerian. Där beställde vi in en pizza som våra barn inte provat förut, eftersom bästisen inte äter fläsk.
”Vilken är det nu som äter gris och vilken äter det inte? Muslim eller krist?”
Bästisen, vars familj är muslimsk, vet förstås.
”Muslimer äter inte gris.”
”Aha, då är det krist jag är. Jag glömmer jämt”.
Jag pratade med en kompis i helgen. Vi träffas inte så ofta, men när vi gör det får jag alltid mig till livs insiktsfulla resonemang och nya infallsvinklar.
Han kommer från ett annat land. Inget sånt där land som svenskar ser på med förakt och misstänksamhet, men ändå ett annat land, en annan kultur, ett annat språk, en annan hårfärg. Han har kämpat väl för att bli ”integrerad” – han har en lång och gedigen (svensk) utbildning, han behärskar det svenska språket till perfektion, han är gift med en svenska och har därmed haft gott om tillfällen att lära sig svenska seder och svensk kultur. Han är smart, duktig, lagom ung och oerhört ambitiös.
Ändå har han lite svårt att ta sig fram. Hans kolleger tjänar lite mer, avancerar lite fortare, byter jobb lite lättare. Han tycker att det han kan bidra med (och som jag också kan vittna om att han är bra på att bidra med), nämligen nya infallsvinklar och perspektiv, inte välkomnas lika mycket som de svenska kollegernas ryggdunkanden och medhåll. Han är, med rätta, frustrerad.
Han tycker att man ska säga sanningen om folk, och drar sig inte för att dra en hel kultur över samma kam. Visst kan man säga att det i den somaliska kulturen finns en ökad benägenhet att bara tugga kat hela dagarna och inte vilja jobba – det ska inte vara tabu att säga det, menar han; det är skillnad på fördom och sanning. Och på samma sätt finns det i den svenska kulturen ett speciellt problem när det gäller att ta till sig ny kompetens, om den kommer i en något oväntad skepnad. Han tycker sig se ett särdrag i den svenska kulturen: en ovilja att ta till sig nya infallsvinklar, nya angreppssätt, nya idéer. Ett speciellt problem, som gör det speciellt svårt att ta emot invandrare.
Själv har jag fått en ny bild av Sverige efter vårt samtal. Det finns så mycket som är fint med Sverige – demokratin, rättvisan, förkärleken till koncensus, att det anses önskvärt att alla ska få yttra sig och att alla ska omfattas av det sociala skyddsnätet och att klyftorna i samhället ska hållas så små som möjligt, att vänster och höger ligger varandra så (förhållandevis, jämfört med andra länder) nära, att vi är så överens om vad som är bra och vad som är dåligt, att vi är stolta över vårt jämlika samhälle, som inte känner några styvbarn.
Men den bilden har fått sig ännu en törn. Allt det där har en baksida – som säger att delar du inte vår uppfattning så delar du heller inte vårt land. Vill du säga något som vi andra inte håller med om så vill vi inte längre lyssna, för då hotas vårt behov av koncensus. Kommer du med en egen kultur är vi inte villiga att välkomna den, ens om den innehåller bra saker vi skulle kunna ha nytta av. Vårt land bygger på att alla är lika bra, men fungerar lika bra om alla är lika dåliga, bara alla är överens.
Detta är inget välkomnande land. Detta är inget dynamiskt land. Detta är inte ett nyfiket land. Detta är inte ett land som förstår sitt eget bästa.
Jag är besviken på Sverige.
Igen inser jag att jag har världens bästa jobb.
Kan man annat än komma på bra idéer när kontoret ser ut så här?
Och kan man annat än bli glad när man ser det här?
Till och med förorten blev vacker:
