Jordnära

När vi ändå är inne på temat jord så vet nioåringen varför vuxna är så dumma och aldrig fattar någonting:

De vuxna lever i världen, men barnen bor på jorden.

Blöt jord

Ibland blir man så förvånad. Inom denna lilla vilda nioåring, alltsom oftast sjusjungande ilsk eller glittrande glad, bor en stillsam poet. Häromdagen kom hon hem från skolan och hade skaldat följande:

Jag ser orange löv falla.

Jag hör fåglar sjunga.

Jag känner mig mjuk.

Jag doftar blöt jord.

 

Arg (uppdaterad)

Mark Isitt heter en arkitekt som gillar att röra om i grytan.

Mycket mer vet jag inte om han gillar. Inte gillar han min förort Hammarkullen i alla fall.

Nu är det ju så att Hammarkullen ingalunda är en perfekt förort. Men vi som bor här gör ju så gott vi kan, och det är så fruktansvärt tråkigt när andra inte ser det. Mark Isitt kom hit och såg inte alla som hejar på varandra på torget, alla som helt osvenskt sitter utanför sina hus och umgås, alla barn som leker med alla tusen kompisar som bor inom en radie av 25 meter.

Och sedan upplät GP spaltmil åt honom, så att han riktigt kunde få plats att såga Hammarkullen jäms med fotknölarna.

Nåväl, jag skrev en replik och skickade till GP. Så nu är jag arg på dem också. De publicerade den på webben, vilket är helt ok, men de lade inte upp en rubrik eller en länk på någon sida där någon människa någonsin läser.

Alltså:

Här är Isitts första artikel.

Här är mitt svar.

Kanske inlägget nu får tre läsare istället för de två som klickat på den osynliga länken inne på GP (jag och maken).

Man får vara nöjd med det lilla.

Uppdatering:

Jag mejlade GP, som efter några timmar faktiskt lade en länk från kulturens förstasida på webben. Skam den som ger sig!

Oroande och roande

Sexåringen far runt som en vilde i vardagsrummet medan vi slappar i soffan med långfrukost  och Vasaloppet. Han hoppar på alla fyra och sniffar i luften. Jag frågar vad han är, och får till svar:

”Hund. En orange. Fyrkantiga klor. Dreglar. Inga ögon, men kan se ändå.”

Efter ett tag hejdar han sig, och säger, apropå ingenting:

”Jag ska inte klä på mig idag, för jag klädde på mig igår. Eller hur?”

Det är roligt att ha en sexåring.

Den som söker skall finna… eller?

Sexåringen håller inte bara på att lära sig skriva – han lär sig samtidigt att googla. Idag försökte han med stor frenesi hitta avsnitt av favoritserien Ben10. När jag en stund senare satte mig vid datorn hittade jag denna  kreativa sökning:

Och denna:

Han måste ha blivit besviken när han hamnade i en lång och textstinn pdf om genusforskares informationssamlingssituation.

Förgiftade bebisar

Sexåringen söker förklaringar på livets mysterier:

”Bebisar har ett slags gift i sig. Alla bebisar har det. Jag hade också det när jag var bebis. Och det giftet gör så att de inte kan gå. Sedan, när man försökt lära dem i typ en hel dag, eller kanske en halv, så försvinner giftet. Och då kan de lära sig gå jättefort.”

Surt

Sexåringen har ärvt sin morfars hypokondri:

Jag har fått en sur uppstötning i armen. Men jag kan röra den i alla fall!

Framtidsdrömmar

Åttaåringen har har länge varit avundsjuk på kompisarna som har ”ett eget språk”. Vi försöker säga att vi också har ett eget språk: svenska. Men det duger inte tycker hon  – svenska kan ju alla.

Nu har hon börjat på albansk språkkurs. Det är en av bästa kompisarna i skolan som är lärare, och lektionerna försiggår på rasterna.

Efter bara ett par dagar hade hon lärt sig säga de för en åttaårig storasyster så oumbärliga fraserna ”kom, brorsan” och ”du är en bajskorv”.

Jag kunde inte låta bli att fråga om hon funderat över vad hon ska ha sina färdigheter till. Det hade hon:

”Jag vill gå på albanskt hemspråk. Och sedan vill jag flytta till Kosovo.”

Som moderna och toleranta föräldrar stöttar vi givetvis vår dotter, vad hon än bestämmer sig för att hon vill bli. Kosovoalban? Ja, varför inte.

Leka krig

När jag var liten och vi skulle kriga mot varandra lekte vi röda och vita rosen.

När min man var liten och de skulle kriga mot varandra lekte de indianer och cowboys.

När min son är liten och de ska kriga mot varandra leker de Sverige och Kurdistan.

Gud och storasyster

Sexåringen gillar att prata om gud. Speciellt som storasyster, åtta år, hatar det.

Sexåringen: ”Jag vet vem som gjort alla träden och hela jorden: Gud.”

Åttaåringen: ”Men gud finns ju inte!”

Sexåringen: ”Jag vet vem som har gjort alla robotar och bilar: Gud.”

Åttaåringen (märkbart provocerad): ”Men det finns ju ingen gud!”

Sexåringen (till synes oberörd): ”Jag vet vem som gjort alla mammor och pappor: Gud.”

Åttaåringen: ”Nej, för det har mormor och morfar och farmor och farfar gjort!”

Sexåringen: ”Jag vet vem som gjort alla mormor och morfar och farmor och farfar: Gud.”

Pappan: ”Har du sett gud? Hur ser han ut?”

Sexåringen: ”Han är större än… solen. Och kan mer än… min storasyster.”