Sexåringen far runt som en vilde i vardagsrummet medan vi slappar i soffan med långfrukost och Vasaloppet. Han hoppar på alla fyra och sniffar i luften. Jag frågar vad han är, och får till svar:
“Hund. En orange. Fyrkantiga klor. Dreglar. Inga ögon, men kan se ändå.”
Efter ett tag hejdar han sig, och säger, apropå ingenting:
“Jag ska inte klä på mig idag, för jag klädde på mig igår. Eller hur?”
Det är roligt att ha en sexåring.
mars 14, 2011 kl. 11:37 f m |
Ha ha, ja det är verkligen roligt med sexåringar men särskilt med din tror jag, en sån vansinnig kreativitet! Men det har han väl efter föräldrarna, fast deras kanaliseras visst inte med samma fart och fläng så att säga. Jag har ju ingen sexåring för närvarande, den som nyss blev sju har kommit in i en grubblande fas där man mest får höra sånt som t ex imorse: “Något säger mig att detta hus kommer att brinna upp …”