Åttaåringen har har länge varit avundsjuk på kompisarna som har “ett eget språk”. Vi försöker säga att vi också har ett eget språk: svenska. Men det duger inte tycker hon – svenska kan ju alla.
Nu har hon börjat på albansk språkkurs. Det är en av bästa kompisarna i skolan som är lärare, och lektionerna försiggår på rasterna.
Efter bara ett par dagar hade hon lärt sig säga de för en åttaårig storasyster så oumbärliga fraserna “kom, brorsan” och “du är en bajskorv”.
Jag kunde inte låta bli att fråga om hon funderat över vad hon ska ha sina färdigheter till. Det hade hon:
“Jag vill gå på albanskt hemspråk. Och sedan vill jag flytta till Kosovo.”
Som moderna och toleranta föräldrar stöttar vi givetvis vår dotter, vad hon än bestämmer sig för att hon vill bli. Kosovoalban? Ja, varför inte.
